Här kommer jag att fortsätta att skriva på samma sätt som förut, om sånt som berör mig och saker jag för tillfället håller på med. Textila hantverk kommer att ha en stor plats, liksom tro och liv. Lite trädgård och musik lär det också bli och en hel del annat stort och smått i en salig röra. Inga nischer, inga specialiteter, inga sponsorer och ingen reklam, bara en vanlig tant som tänker.

Till vardags arbetar jag som Systemansvarig/IT-tant på en liten friskola, så möjligen blir det några tankar kring den tekniska utvecklingen också, vad det lider. Den är instickad i vår vardag som ett intarsiamönster i en kofta, så den är svår att undvika.

Om du tycker att det låter som en bra blandning av ämnen så kommer du att trivas här. Jag ser fram emot att få dela mina tankar med dig.

::subscribe-button{label="Prenumerera nu"} ::

Mamma sydde en stor del av våra kläder när jag växte upp, och hon var ständigt engagerad i en eller annan studiecirkel om textila tekniker. Hon stickade, men sydde hellre, det var mormor som stickade mest åt mig och min bror, vantar, mössor, sockar, tröjor, byxor att ha under overallen, listan kunde göras hur lång som helst.

Jag lärde mig tidigt att uppskatta den sortens hantverk och jag tror att jag var fem eller sex år gammal när mamma först lärde mig att sticka.

Den allra första stickningen

Mitt första alster var inte mycket att skryta med, om jag minns rätt så var det mest en väldigt ojämnt stickad provlapp. Jag minns att jag satt på en liten pall i köket och stickade med total koncentration, med köksklockan tickande på väggen ovanför mig och den gamla radioapparaten med de stora knapparna, den som såg ut lite som en snäll björn, spelande vad det nu var för musik som var populär just den veckan år 1970.

Efter ett tag hade jag stickad några varv, och insåg då att maskorna helt plötsligt var många fler än då jag började. Frustrerad slängde jag stickningen ifrån mig - femårsvreden är inte att leka med - och sprang därifrån. Det såg ju inte alls ut som jag hade tänkt mig, inte lika jämnt och snyggt som när mormor stickade, och det blev definitivt ingen mössa av det!

Jag tänker mig att mamma log i smyg när jag sprang iväg, och la stickningen åt sidan tills jag lugnat ner mig - för jag kom tillbaka. Jag ville ju lära mig.

Där och då blev jag ingen fanatisk stickerska, det skulle dröja ännu några år, men jag minns att jag stickade i slöjden när jag började skolan. Mitt första par lovikka-vantar stickade jag i årskurs 4, de var orangefärgade, eller brandgula, som vi sa då. Fortfarande var de ojämnt stickade, den första var mindre än den andra därför att jag ännu inte hade hittat min handstil, min rytm, i stickningen, men jag var ändå stolt som en tupp (eller höna - vem av dem är egentligen stoltast: Tuppen över att vara ensam gubbe i hönsgården eller hönan över att vara den som värper fram det nya livet?)

Kvinnokunskap att förvalta

Det fanns som sagt många skickliga kvinnor omkring mig när jag växte upp. De flesta av dem var kunniga i flera textila tekniker, men nästan alla hade en eller ett par tekniker som de föredrog. Min mor var drivande i att ordna studiecirklar i alla möjliga ämnen på ön där jag växte upp, och snart samlades grupper av människor hos varandra för att lära sig knyppling, vävning, batikfärgning (eller för den delen bokföring, engelska, elorgel, psykologi, skogsbruk eller EU-regler - vi pratar jordbruksmiljö här).

Jag var länge för liten för att delta, men jag lärde mig ”bakvägen” genom att se på och ta in vad de höll på med. Jag fick också bära en del av alstren, med stor glädje minns jag till exempel en lång lila batikkjol i omlottmodell som mamma sydde efter batikcirkeln.

En annan källa till inspiration och kunskap var, som tidigare nämnts, mormor och pappas fastrar och mostrar, speciellt ”moster Hanna” som var en skicklig väverska och som också virkade fantastiska överkast. Jag har fortfarande två stycken kvar och använder dem på min och min mans sängar, de ser ut som nya fast de nu är över 40 år gamla. Det är kvalitet det!

Växtfärger och passion för ull

När jag var 14 eller 15 fick jag för första gången vara med ”på riktigt”. Det som då stod på programmet var en växtfärgningskurs. Ett tiotal kvinnor i varierande ålder, och så jag som definitivt var yngst. Den kursen väckte något i mig som aldrig har försvunnit. Att samla växter, göra färgbad och hantera ullgarnet över öppen eld, att sedan se alla fantastiskt färgade garnhärvor hänga på tork utanför en gammal sjöbod, doftande av en mild och lite söt kombination av rök från elden, tvål, våt ull och ättika (använd i sista sköljvattnet). Den doften och känslan av ullen i mina händer blev starten på min ännu pågående kärleksaffär med ullgarn och stickning.

Vi fick så klart garn med oss hem, och jag började med att använda en del av det till en mössa, en sån där klassiskt sjuttiotalare med olika mönsterbårder. Sedan var jag fast!

Ganska snart började jag göra egna mönster. Jag letade upp böcker som lärde mig mönsterkonstruktion och hur jag skulle göra för att bedöma stickfasthet, vilka garner som passade till vad och så vidare. Bara något år senare stickade jag min första tröja på beställning och därifrån har det fortsatt. Jag har fortfarande den där känslan av ren lycka när jag håller ett riktigt fint ullgarn i händerna och ska börja på en ny tröja, kofta, mössa eller vad det nu kan tänkas vara. Alldeles nyss gjorde jag färdig en kofta i entrådigt ullgarn från Kampes och Silkpaca från Malabrigo. Den kommer jag att “bo” i den här vintern.

När han väl hade konstaterat hur det förhöll sig så fortsatte han på fyraåringars vis att prata på om andra saker, men hans ord fastnade hos mig. Han hade ju alldeles rätt, på ett mycket djupare plan än han själv förstod.

Inom oss bär vi alla våra åldrar, vår tid finns alltid med oss, vare sig vi är medvetna om det eller inte. ”Skalet” kan vara tjockt eller tunt, lagren kan vara mjuka eller hårda, men det finns där och byggs på allt eftersom åren går. Ändå är barnet kvar där längst inne, och mycket av våra reaktioner och uppfattningar som vuxna styrs av vad barnet har varit med om och tagit till sig, det är ingen ny tanke, men viktig.

Det skadade barnet

Om barnet är skadat så är den vuxne det också, även om såren har läkt med tiden så kan ärrvävnaden vara öm och skavande. Det är inte konstigt alls att det är så, ändå förnekar vi det ofta, både för oss själva och andra. Vi vill så gärna vara vuxna och självgående, starka och osårbara, men inuti finns barnet kvar, och ropar ofta till oss när vi minst av allt vill höra det.

Ingen av oss går igenom uppväxten utan sår. De kan komma från hemmet, från skolan, från människor utanför som vi inte ens känner, men de kommer. Vi lär oss på olika vis hur vi förväntas vara och tänka, hur vi får och inte får reagera på olika händelser, när vi blir bestraffade eller bekräftade. Utifrån det gör vi egna val, vi anpassar oss och väljer bort eller lägger till beteenden och tankemönster som verkar fungera.

I en trygg och kärleksfull miljö finns goda chanser att vi får verktyg som fungerar i vardagen, men även de mest godhjärtade och välvilliga människor gör fel ibland, eller fäller till synes oskyldiga kommentarer som sätter sig djupt i oss och formar vår bild av oss själva.

Ingen av oss klarar sig därför helt ”helskinnad” genom uppväxten och barnet i oss påminner om såren även i vuxen ålder. Det kan få oss att reagera på ett sätt som inte är sunt i dagliga situationer, reaktioner som i en eller annan bemärkelse lägger krokben för vårt vuxna liv.

En svag röst

Ett litet, men talande exempel: När jag var i tioårsåldern så var min moster på besök hemma hos oss. Det var vanligt och jag tyckte om henne, men den här dagen var jag av någon anledning på dåligt humör. Hon ville att jag skulle spela och sjunga något (jag spelade piano och sjöng i körer och solo). Jag hade ingen lust alls, men hon och mamma övertalade mig. Sur som bara en tioåring kan vara sjöng jag så tyst jag kunde.

Jag hörde hur min moster viskade till mamma: ”Men vilken svag röst hon har!” lite förvånat sådär. Hon hade ju hört mig tidigare så hon hade förväntat sig mer kraft i sången. Jag visste att jag medvetet sjöng svagt, men av någon anledning (mitt dåliga humör kanske) så fastnade det yttrandet hos mig. Från den dagen var jag övertygad om att min röst var svag.

Det höll i sig i mer än 20 år, ända till en dag då jag blev ombedd att sjunga vid en vigsel. Kyrkoorganisten och jag skulle öva, sången de hade önskat var ”Power of love”, en av åttiotalets många ”powerballader”. Jag sa något om att jag kanske inte skulle kunna göra den rättvisa eftersom jag ju hade en ganska svag röst.

Kyrkoorganisten tittade förvånat på mig, sedan började han skratta. ”Din röst är verkligen inte svag, du hörs över alla andra hur stor kören än är!” sa han. Han hade rätt, jag visste det i samma ögonblick som han sa det och jag insåg så småningom att jag hade låtit något som jag visste var felaktigt styra min självuppfattning i mer än 20 år.

Så enkelt kan det vara att hamna fel, så tydligt kan barnet i oss styra vår självuppfattning ända in i vuxen ålder. I mina samtal med andra människor har jag förstått att jag inte alls är ensam om den här sortens begränsande tankemönster. I många fall är det naturligtvis mycket kraftfullare mekanismer bakom en människas uppfattning om sig själv, psykisk och fysisk misshandel kan ge stora problem, men även små saker kan hindra och störa.

Ingen av oss är helt befriad från detta, vi behöver alla hjälp med att se och hantera de små eller stora sår vi fått genom livet. Barnet i oss tränger igenom skalen och påminner oss om vad vi behöver ta itu med, om vi väljer att lyssna. Om vi gör det kan vi komma vidare, välja nya vägar och tankar som ger oss ett helare liv.

Det finns egentligen inga vuxna - det finns bara barn med skal på.

Jag var 19 år gammal och skulle börja arbeta som församlingsassistent i en församling i Svenska Kyrkan.

Anställningsintervjun gjordes via telefon, för kyrkoherden var alldeles för upptagen för att hitta en dag då jag kunde komma dit, så jag hade aldrig varit där.

Vi hade kommit överens om att församlingen skulle ordna bostad åt mig och kyrkoherden skulle möta mig och visa mig runt när jag kom fram.

Strax före utsatt tid svängde jag in på parkeringen vid prästgården, där också pastorsexpeditionen fanns. Den var stängd. Ingen var där och när jag ringde på i prästgården var det ingen som öppnade. Det här var före mobiltelefoner och internet, så jag hade inte så många alternativ annat än att sätta mig ner på bänken utanför och vänta - någon borde väl snart dyka upp.

Efter någon timme kom en bil och en kvinna i trettioårsåldern som visade sig vara kanslist på pastorsexpeditionen klev ur. Hon tittade förvånat på mig när jag gick fram emot henne - här kom någon som definitivt inte var från byn. När jag hade gått ett par steg såg jag hur det liksom gick upp ett ljus, och hon sa något i stil med ”Nej, men inte är det väl du som ska börja jobba här?”

Det var det ju.

Vi gick in på pastorsexpeditionen och hon gjorde vad hon kunde för att få tag i kyrkoherden och kyrkorådets ordförande. Det visade sig att kyrkoherden förutom att ha glömt att berätta för henne vilken dag jag skulle komma tydligen också hade glömt mig helt och hållet. Kyrkorådets ordförande var lika ovetande som kanslisten, men han kom i alla fall för att träffa mig en kort stund.

Någon bostad fanns inte, det löftet hade inte kyrkoherden fört vidare (det visade sig senare att han inte heller själv hade letat efter något boende åt mig).

Det rum i församlingshemmet som var avsett som mitt arbetsrum hade stått oanvänt i tio år och var inte städat på ungefär lika länge. Där fanns dock tack och lov en gammal dammig bäddsoffa, så jag skulle inte behöva sova ute.

Utan vidare introduktion fick jag alltså börja med att städa mig in i vad som under tre månader blev både min ”bostad” och mitt arbetsrum. Allt behövde göras rent från grunden och när jag skulle ta ner gardinerna för att putsa fönstren föll tyget sönder i mina händer, så gamla och solskadade var de. Jag skurade och skrubbade hela resten av dagen, tills jag hade fått det rent nog för att det skulle gå att andas därinne, sedan grät jag mig till sömns i min bäddsoffa, beredd att packa ihop och åka därifrån nästa dag.

En ovanlig arbetsbeskrivning

Morgonen efter tänkte jag att jag i alla fall skulle försöka få möjlighet att prata med kyrkoherden, han borde väl vara på plats nu. Det var han. Utan att komma med vare sig ursäkter eller förklaringar till varför han inte hade funnits på plats för att ta emot mig förklarade han att min uppgift var att bygga upp ett barn- och ungdomsarbete i församlingen.

När jag frågade vad som hade funnits fram till nu blev svaret kort: ”Ingenting”.

Det var hela min arbetsinstruktion: ”Bygg upp en bra barn- och ungdomsverksamhet från ingenting”.

Han avfärdade mig snabbt och från den stunden fick jag räkna ut själv vad jag borde göra. Det var så klart en närmast omöjlig uppgift, men den lärde mig enormt mycket just för att jag inte fick någon vägledning alls.

Jag lärde mig massor om hur man inte ska göra, och mer om hur jag ville att det skulle bli.

Efter tre månader hittade jag ett litet hus att hyra, och så var det lilla samhället mitt hem. Jag började långsamt leta vägar att utföra mitt uppdrag. På vägen mötte jag många fantastiska människor, men också hinder, fördomar och ensamhet. Det var en svår period i mitt liv, jag var ofta på väg att ge upp, men jag var ändå säker på att jag var där jag skulle vara just då, så jag blev kvar.

Det ansvar jag fick var långt över min förmåga, jag visste att jag aldrig skulle klara av det på egen hand. Resultatet kunde inte bero på mig, på vad jag visste, utan måste komma ur vad jag vågade ta emot och ge vidare, ur hur mycket jag vågade lita på Guds hjälp. Det fanns ingen annan att fråga, så jag var så att säga tvungen att gå direkt till källan.

Den principen har jag aldrig glömt och de erfarenheter jag gjorde där har hjälpt mig mycket senare i livet, även om de just där och då var svåra.

När jag lämnade församlingen tre år senare fanns barntimmar, ”mamma barn-grupp” (Öppen förskola), miniorer, juniorer, konfirmander, vuxenkonfirmander, ungdomsgrupp, barnkör och ungdomskör. Jag hade vuxit som människa, från tonåring till ung kvinna, och var bättre rustad för att ta itu med nya utmaningar.

Men den kvällen, den 17 september 1984, fanns bara en liten 19-åring som låg i en dammig bäddsoffa och helst ville åka hem…

Jag växte upp med får, det är förmodligen därför jag finner doften av fårull så behaglig och lugnande. Fåren fanns liksom alltid där i omgivningen, oftast betande i hagen men ibland på vilda äventyr i grannarnas trädgårdar för att ett av dem hade hittat en lucka i stängslet.

De gånger fåren skulle flyttas från ett bete till ett annat var alltid en upplevelse. Jag, min bror och min mor stod uppställda längs sträckan med stavar för att hindra fåren från att smita iväg medan pappa sprang före flocken och ropade med sjungande röst ”Ko-om-å-tackerna!” (en tacka är ett honfår, och nej, vi hade ingen fårhund).

De följde honom relativt snällt så länge han ropade, men så snart han behövde hämta andan var det några av dem som försökte dra iväg på egen hand, vilket kunde resultera i en hel del jagande över halva byn. Jag säger ofta än idag att jag av princip bara springer om jag behöver jaga får, och även då högst motvilligt. Här är orsaken. 🙂

Den vanligaste typen av ull både i Sverige och många andra länder är och har varit fårull. Får är relativt lättskötta och trevliga djur (utom när de rymmer, då är de som sagt riktigt jobbiga) som ger både material till kläder och textilier och mat.

De är också fenomenala betesdjur, där de har gått finns inga invasiva växter kvar, däremot örter som inte trivs på så många andra ställen. Där vi tidigare bodde fanns ett gammalt fårbete som regelbundet fick besök av länsstyrelsefolk som ville studera biotoperna. Idag, när mycket av betesmarken växt igen finns inte så många ställen för örter som behöver mager jord att växa på. Jag vore inte den trädgårdstant jag är om jag inte också påpekade att fårgödsel är bland det bästa som finns för grönsaksodling, den har en bra balans mellan de olika näringsämnen som behövs.

Den fantastiska ullen

Fårull består av fibrer med fjäll som kan öppnas eller slutas beroende på hur de behandlas. När ullen exempelvis tovas så är det just fjällen som manipuleras för att haka i varandra och bilda en kompakt, väl sammanhållen yta. Fjällen gör också att ullen håller kvar luft, vilket bidrar till ullens värmeisolerande egenskaper.

Fårull innehåller ett fett som heter lanolin. Det tillvaratas ofta för att användas i krämer/lotioner av olika slag, t ex för behandling av eksem. I obehandlat naturfärgat garn finns oftast en del av lanolinet kvar. När du stickar med ett sådant garn blir händerna mjuka och lena av fettet.

Det jag oftast använder ull till är stickning. Stickade ullplagg är fantastiska. Fibrerna i ullen håller värme på ett överlägset sätt, till och med om plagget är genomvått håller du dig varm. Både stickade och tovade sockar, vantar och mössor i fårull har varit stapelvara i vårt land och många andra mycket länge, eftersom de har en överlägsen förmåga att hålla kroppen varm.

De olika spinnkvaliteterna lämpar sig till olika typer av stickning. Ett tunt, entrådigt garn blir kanske en sjal, medan ett fast spunnet två- eller flertrådigt garn lämpar sig för flätstickning eller olika typer av reliefmönster. Till sockar vill jag ha ett garn som är mycket fast spunnet så att det är extra slitstarkt. Jag undviker sockgarn med polyester eller nylon, hellre stoppar jag hälarna när de går sönder. Garn med syntettrådar i värmer inte lika bra, en del av ullens goda egenskaper går förlorade när det blandas med syntetmaterial.

Jag undviker också av samma anledning superwashbehandlat garn. Superwashbehandlingen lägger en konstgjord ”film” utanpå garnet som försämrar ullens goda egenskaper alldeles i onödan.

Ullgarn utan syntetisk inblandning går utmärkt att lägga på komposten (eller runt dina växter) när plagget är utnött, det är ytterligare ett gott skäl att undvika garn med syntetmaterial inblandat.

Tvätt och skötsel

När du har stickat en tröja, ett par sockar eller något annat så vill du så klart ta hand om det på bästa sätt. Tvätta helst ullplagg för hand, du har bäst kontroll över materialet på det viset. Ull, precis som lin och silke, har svårt att hantera de ”hårdhänta” tensiderna i vanligt maskintvättmedel, så när det är dags för tvätt bör du välja ett milt tvättmedel som är avsett för ull/fintvätt. Tvätta i ljummet vatten och låt inte plagget ligga i blöt länge. Skölj i flera vatten, så att inget tvättmedel blir kvar i garnet.

Vrid aldrig vattnet ur ett stickat plagg! Krama försiktigt, utan att gnugga och lyft plagget lätt ihopvikt ur vattnet så att det inte töjer sig på fel ställe.

När du har kramat ur det mesta av vattnet så lägg plagget plant för torkning. Jag brukar först lägga ut det på en stor handduk och rulla ihop det för att få ut det sista av vattnet, sedan lägger jag ut plagget på en torkram. Ullen är väldigt formbar, när den har fått torka i en viss form så håller den sig kvar. Om du alltså hänger plagget på en galge istället för att plantorka så är risken stor att det torkar i en form som du inte alls vill ha på dig. ”Horn” på axlarna är t ex inte så kul.

Ull är ett fantastiskt material, jag får verkligen aldrig nog av det, och jag delar gärna den passionen med andra. Vilket material väljer du helst när du stickar?