Stickningen och jag

Det började mycket tidigt. Så länge jag minns har jag sett kvinnor omkring mig, främst min mor men också min mormor, pappas mostrar och fastrar och min mors vänner och bekanta sticka, virka, väva, knyppla, brodera, färga och sy.

Mamma sydde en stor del av våra kläder när jag växte upp, och hon var ständigt engagerad i en eller annan studiecirkel om textila tekniker. Hon stickade, men sydde hellre, det var mormor som stickade mest åt mig och min bror, vantar, mössor, sockar, tröjor, byxor att ha under overallen, listan kunde göras hur lång som helst.

Jag lärde mig tidigt att uppskatta den sortens hantverk och jag tror att jag var fem eller sex år gammal när mamma först lärde mig att sticka.

Den allra första stickningen

Mitt första alster var inte mycket att skryta med, om jag minns rätt så var det mest en väldigt ojämnt stickad provlapp. Jag minns att jag satt på en liten pall i köket och stickade med total koncentration, med köksklockan tickande på väggen ovanför mig och den gamla radioapparaten med de stora knapparna, den som såg ut lite som en snäll björn, spelande vad det nu var för musik som var populär just den veckan år 1970.

Efter ett tag hade jag stickad några varv, och insåg då att maskorna helt plötsligt var många fler än då jag började. Frustrerad slängde jag stickningen ifrån mig - femårsvreden är inte att leka med - och sprang därifrån. Det såg ju inte alls ut som jag hade tänkt mig, inte lika jämnt och snyggt som när mormor stickade, och det blev definitivt ingen mössa av det!

Jag tänker mig att mamma log i smyg när jag sprang iväg, och la stickningen åt sidan tills jag lugnat ner mig - för jag kom tillbaka. Jag ville ju lära mig.

Där och då blev jag ingen fanatisk stickerska, det skulle dröja ännu några år, men jag minns att jag stickade i slöjden när jag började skolan. Mitt första par lovikka-vantar stickade jag i årskurs 4, de var orangefärgade, eller brandgula, som vi sa då. Fortfarande var de ojämnt stickade, den första var mindre än den andra därför att jag ännu inte hade hittat min handstil, min rytm, i stickningen, men jag var ändå stolt som en tupp (eller höna - vem av dem är egentligen stoltast: Tuppen över att vara ensam gubbe i hönsgården eller hönan över att vara den som värper fram det nya livet?)

Kvinnokunskap att förvalta

Det fanns som sagt många skickliga kvinnor omkring mig när jag växte upp. De flesta av dem var kunniga i flera textila tekniker, men nästan alla hade en eller ett par tekniker som de föredrog. Min mor var drivande i att ordna studiecirklar i alla möjliga ämnen på ön där jag växte upp, och snart samlades grupper av människor hos varandra för att lära sig knyppling, vävning, batikfärgning (eller för den delen bokföring, engelska, elorgel, psykologi, skogsbruk eller EU-regler - vi pratar jordbruksmiljö här).

Jag var länge för liten för att delta, men jag lärde mig ”bakvägen” genom att se på och ta in vad de höll på med. Jag fick också bära en del av alstren, med stor glädje minns jag till exempel en lång lila batikkjol i omlottmodell som mamma sydde efter batikcirkeln.

En annan källa till inspiration och kunskap var, som tidigare nämnts, mormor och pappas fastrar och mostrar, speciellt ”moster Hanna” som var en skicklig väverska och som också virkade fantastiska överkast. Jag har fortfarande två stycken kvar och använder dem på min och min mans sängar, de ser ut som nya fast de nu är över 40 år gamla. Det är kvalitet det!

Växtfärger och passion för ull

När jag var 14 eller 15 fick jag för första gången vara med ”på riktigt”. Det som då stod på programmet var en växtfärgningskurs. Ett tiotal kvinnor i varierande ålder, och så jag som definitivt var yngst. Den kursen väckte något i mig som aldrig har försvunnit. Att samla växter, göra färgbad och hantera ullgarnet över öppen eld, att sedan se alla fantastiskt färgade garnhärvor hänga på tork utanför en gammal sjöbod, doftande av en mild och lite söt kombination av rök från elden, tvål, våt ull och ättika (använd i sista sköljvattnet). Den doften och känslan av ullen i mina händer blev starten på min ännu pågående kärleksaffär med ullgarn och stickning.

Vi fick så klart garn med oss hem, och jag började med att använda en del av det till en mössa, en sån där klassiskt sjuttiotalare med olika mönsterbårder. Sedan var jag fast!

Ganska snart började jag göra egna mönster. Jag letade upp böcker som lärde mig mönsterkonstruktion och hur jag skulle göra för att bedöma stickfasthet, vilka garner som passade till vad och så vidare. Bara något år senare stickade jag min första tröja på beställning och därifrån har det fortsatt. Jag har fortfarande den där känslan av ren lycka när jag håller ett riktigt fint ullgarn i händerna och ska börja på en ny tröja, kofta, mössa eller vad det nu kan tänkas vara. Alldeles nyss gjorde jag färdig en kofta i entrådigt ullgarn från Kampes och Silkpaca från Malabrigo. Den kommer jag att “bo” i den här vintern.